
Bäst på hösten är självklart att ha hästen förstås. Konstigt, men ändå. Efter man cyklat den långa tunga biten till stallet genom regn och rusk kommer man fram till en varm gnäggning och världens klokaste bruna ögon som förstår en oavsett vad.
Jag saknar lille Galant, för även om det många gånger har varit tungt, så kunde jag omöjligen åka ifrån stallet någonsin besviken på hans insats. Han lyckades alltid vända det negativt till nått positivt och en mer kärleksfull häst får man leta efter.
Snart dundrar mammas kusin, kusinbarn och mormor in här, dom förväntar sig lite fika så jag borde plocka fram här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar