Blev vuxen lite tidigare än väntat

När blir man egentligen vuxen?

Som äldst i syskonskaran av tre barn (med två yngre bröder) fick jag tidigt lära mig vad innebörden av ansvar betydde. Ett färskt minne var när jag som nio-åring fick ta med mig mina bröder, sex och tre år till lekplatsen i kvarteret för att mamma och pappa skulle få bråka ostört.
Min mamma gjorde så gott hon kunde, men jag har alltid varit medveten om att det finns ingen annan än jag själv som jag kan lita på till 100 procent. Min lycka och framgång beror inte på någon annan än mig själv och min strävan att vilja.

Många i min omkrets vill säkert, men har inte karaktären till att lyckas sträva framåt. Gång på gång påminns jag om hur viktigt det är att vara driven och ansvarsfull för att man ska kunna komma någonvart.

Startskottet för mig blev tragiskt nog när jag fick lämna tillbaka min högt älskade foderhäst. Även om jag skulle offrat mitt liv för att ha honom här igen, så var det inte mer än rätt och realistiskt att han fick åka tillbaka till sin ägare i Danmark därför att jag blev mer medveten om min ekonomiska situation samt insåg att det blev ohållbart att jag som tjugoett-åring skulle fortsätta bo hemma.
Resultatet blev att eftersom jag la hästarna på hyllan kunde lägga full fokus på mitt arbete, ordna en lägenhet, skaffa mig körkort (som jag stolt nog betalade helt på egen hand, fast det gör jag förstås med allt) och senare även köpa min efterlängtade lilla valp Eddie som idag är nio månader exakt.

Jag tror på drömmar, det gör jag visst, men samtidigt måste man hålla huvudet ovanför ytan och inte segla för högt upp i det blå.
Jag ville bli ridlärare när jag var liten och även om ridande barn värmer om hjärtat är det troligtvis ingen framtidssatsning på grund av den dåliga lönen yrket genererar. Plus att det inom hästvärlden finns alldeles för många oärliga människor som endast utnyttjar naiva ungdomar.