Saknar tiden som var

Ursäkta, men här kommer ett par gnälliga rader om gnällkärringar som stannat för länge på samma arbetsplats när de egentligen borde befrias och befria luften de andas med att pensioneras i förtid! Kärringar som står med händerna bestämt i sidorna och granskar en med hök-blick, gnäller för minsta lilla förändring och suckar djuuuupt när avdelningen tilldelas en vikarie. Det mest positiva dessa gnällkärringar har att se framemot är när klockan är slagen och de kan vända på klacken hemåt (då jublar även avdelningen bakom deras ryggar och kan andas ut igen). När gnällkärringarna är på dåligt humör tvingas tyvärr alla stå i givakt konstant, vårdtagare som personal - gud nåde den som korsar en gnällkärringsväg när hon nästintill är på väg att explodera - må den stackaren vila i frid.

Idag fick jag sådant "blärk-bemötande" på jobbet redan halv åtta imorse när jag glad i hågen stövlade in på arbetsplatsen, då har man god lust att vända i dörren och skrika med armarna i luften "RÄDDA SIG DEN SOM KAN!!" medan gnällkärringen flåsar en i hasorna. Är det inte mangeln som krånglar så är det för att inte mackorna till frukosten är färdiga, men absolut värst av allt var att de två stackars praktikanterna GLÖMT slå på kaffekokaren så när gnällkärringen dök upp var HON tvungen att slå på den OCH vänta fem minuter extra och därmed rubbades hela hennes morgonrutin eftersom vi inte jobbar personcentrerat med individen i åtanke och första rummet utan efter klockslagen och harangen/slagorden; "Så har vi gjort i alla år och så kommer vi fortsätta".

Kollade lite vad platsbanken hade att erbjuda, något bättre ställe måste väl ändå finnas, för värre kan det väl knappast bli. Saknar mina underbara kollegor från enheten jag arbetade på tidigare - det var aldrig så att man tänkte "usch, nu ska jag behöva gå till jobbet" man gick dit och möttes alltid av ett glatt "godmorgon" eller glatt "hej hej", inga sura miner - inga problem. Där pratade faktiskt kollegorna MED varandra och inte OM varandra. Minns den dagen jag fick veta att jag skulle vikariera där inne i nästan på 1,5 år på en egen schemarad, då grät jag inför mina kollegor av lycka, det var bland det absolut bästa som har hänt mig. Under hela min tid på enheten var jag sjuk max fem dagar totalt (även när jag vikariera där tidigare) över års tid. Med influensa och feber gick jag till jobb, mina älskade kollegor fanns där som stöd oavsett vad; kom med råd, peppade och även utan utbildning fick dom mig aldrig att känna mig mindervärdig, man uppskattade engagemang och glädjen. Man får verkligen vara rädd om sina kollegor man trivs med.