Goda gamla tider som ligger mig varmt om hjärtat

Ibland önskar jag att man kunde vrida tillbaka tiden, för min del skulle det för stunden räcka med sisådär en åtta, nio år när man precis börjat högstadiet och mest levde livet.

Årskurs sex var rättså mycket pain in the ass för min räkning, klassen var precis sammansatt med elever från tre olika skolor och det tog ett helt år innan folket började hitta sina positioner i rangordningen. Tiden efter skolan började alltmer ägnas åt hästarna ute på ridskolan och jag minns att jag började rida på sensommaren/hösten när det fortfarande var ljummet ute och hästarna gick ute om nätterna nere på det stora betet.

Ett år gick, jag började sjuan, och om inte mitt minne sviker mig alltför mycket så började jag rida mer intensivt, hängde i stallet fler dagar i veckan och allt kretsade plötsligt inte bara kring det som hände på hästryggen utan också vad som hände i stallgången, från ingenstans vad man plötsligt kompis med allt och alla.

Åren gick, min skolgång var helt fantastisk, jag hade verkligen underbara vänner (som jag umgås med än idag) och hade rent ut sagt skitkul! Att jag sen inte lärde mig speciellt mycket är en annan femma, men det kan förstås ha berott på mitt dominanta intresse för hästarna som gick före allt.

Sommaren nian till ettan på gymnasiet minns jag som att jag levde i stallet på ridskolan. Jag hade aldrig råd att åka på ridläger eftersom min mamma redan så barmhärtigt betalade min ridavgift, utan istället löste jag det på mitt eget lilla vis. Jag såg till att synas och höras, vilket medförde att jag tilldelades de mindre rutinerade eleverna på ridlägerna och fick hålla lektion för dom. Som betalning fick jag rida obegränsat på min favoritponny, vilket var guld värt för en tjej i min situation. Visst, det var till att utnyttja en till max, men med handen på hjärtat vill jag lova att jag gjort om det även idag om jag rest tillbaka i tiden. För jag stormtrivdes. Det var i samma veva som idén till att utbilda mig till ridlärare började ta form, något som senare tyvärr inte blivit av.

Men bara känslan över att vara så fullkomligt oberoende och bekymmerslös var oslagbart. Inte det minsta krav hade man på sig själv, allt som gällde var att man befann sig ute på stallet från tidiga morgon till sena kvällen, hela sommarlovet.

Den tiden kan jag sakna nått enormt ibland, fastän det är barnsligt att tänka tillbaka på det viset så vill jag för en sommar uppleva samma historia en gång till och slippa stressen över att jobba ihjäl sig på ett vanligt sju till fem jobb.

Jag saknar dig, din envisa svarta springare. En av ridskolans mest lata hästar som hellre skickade eleverna genom luften när det inte passade. Men ack så fin han kunde vara i dressyren emellanåt när han var på det humöret.
Molle. <3

Bildbevis på att jag en gång i tiden faktiskt vågade mig över upphöjda bommar. Detta är sista gången jag minns att jag hoppade, för snart 6 år sedan med Molle i ridhuset. (Därav den fantastiska kvalitéten på bilden, men den bjuder jag på, hade den varit skarpare hade man kunnat tyda min livrädda min och det besparar jag er helst).