Dörrstopp till salu!

Jag säger bara; bad dog!
Jag tänkte försöka skärpa mig med mina och Eddies promenader och tog mig vatten över huvudet när jag styrde kosan ner mot småbåtshamnen här i Limhamn. Som om jag inte redan visste det vid det här laget, så tar det x-antal minuter att förflytta sig cirka 2 meter med herr hund, som hellre sitter och spanar, livsnjutande på omgivningarna omkring. Men med lite draghjälp av flygande fåglar och löv, kom vi till slut fram till slutdestinationen.

Allt var frid och fröjd, Eddie fick använda nosen och hjärnan sin lite och på hemvägen stötte vi på en griffon fröken som var så vänlig så. Det var inte förrän vi kom fram till gården som helvetet brakade lös.

Som brukligt släppte jag Eddie lös precis när vi kommit innanför "tomtgränsen" och knallade vidare mot porten. Eddie däremot satte fart i motsatt riktning, rakt in bland buskarna (där förstås inte matte kunde komma in).
Jag försökte göra mig så rolig som jag bara kunde, hoppade, studsade, sprang iväg och tjoade, men så har man också en terrier som inte går på sådana billiga trick. Eddie fortsätter alltså djupare in i buskarna tills jag inte ser hans ludna rumpa längre och jag börjar smått kallsvettas. Där finns ingen chans för mig att följa efter honom och jag har ingen aning om vad som finns på andra sidan buskarna, givetvis anar man det värsta.

Efter fem (lååånga) minuter hör jag en vänlig röst på andra sidan häcken som talar vänligt (till Eddie förstås) och inser att någon fått fatt på honom. Jag målar på mig min gladaste/mest skamsna min och möter en småbarnsmammas blick genom lövverket. Eddie, den barbaren, har rusat rakt in på deras terass och sedan gladeligen fortsatt in i deras kök. Det var sannerligen en överlycklig liten norwichterrier jag fick tillbaka (efter att han rymt in där en gång till förstås innan jag hunnit knäppa på han kopplet). När han vill det är han snabbare än en vettskrämd hamster och när han inte vill, är han en 90-årig gammal gubbe med hjärtfel som inte tar ett steg i onödan.