Dunderpinsamt!

Igårkväll lyckades jag med den geniala bedriften att låsa mig ute när jag skulle ta Eddie på sista kvällsrundan innan natten.
Klockan var strax innan elva, jag stod enbart iförd min praktfullaste mysdress, utan varken mobil eller nycklar. Hade det inte varit för att jag stött på två, för mig helt okända grannar, på vägen ut ur porten så hade det inte hänt eftersom jag alltid sätter upp dörren när jag ska ut en sista sväng (vem orkar släpa med sig hela nyckelknippan för fem droppar kiss på gräsmattan precis utanför?).

Så där stod jag som ett fån och försökte tänka snabbt, inga pengar hade jag heller så jag kunde sätta mig på bussen till mamma och gå till mormor genom centrala Limhamn en lördagkväll skulle medföra att jag i fortsättningen skulle betecknas som Limhamns egen luffare med hund (så mysigt klädd var jag alltså).

Jag provade mig fram på porttelefon men utan nått vidare resultat, folk verkade antingen vara ute på språng eller sovandes i sina sängar. Panik, panik, panik, vad göra?
Jo jag tog ut Eddie på gräsmattan igen och låtsades som om det regnade, att jag inte alls var utelåst.
Knappt fem minuter senare dyker ett ungt par av mina grannar upp, två av de få grannar jag faktiskt känner igen för att han är lite små söt och hon är i min ålder.
När jag får syn på dom tvekar jag inte en minut utan kastar mig desperat mot porten, med hunden under armen, och hasplar ur mig kvickt att jag nyss blivit utelåst. Dom bara skrattar, för det var extremt komiskt och hade platsat i vilken komediserie som helst!