Poetisk död åt opedagogiska hundinstruktörer

Tro det eller ej, men det finns faktiskt hundinstruktörer som inte är lämpliga att leda en valpkurs. (Frågar man dock själv, är dom hur jäkla pedagogiska som helst att det får en special lärare att verka inkompetent).

I vilket fall som helst, ikväll var måttet rågat. Under dessa veckor som gått har jag till 80 procent avskytt min intruktör men så har det kommit lite ljusglimtar som fått mig bita ihop och försöka tänka positivt.
Men efter ikväll finns där absolut inget mer för mig att hämta på just denne mans kurser. Så illa behandlad som jag blev ikväll är det längesedan jag blivit och jag kände mig om inte annat så nertryckt i skorna så jag nästintill kräktes på plats av skam.

Det börjar med att vi bara är halva styrkan för somliga krymper i regnet och därför hellre stannar hemma i stugvärmen än strider ute på fältet. Man kan tro, att eftersom vi är en hälft mindre, att vi som är där borde få mer hjälp men så var icke fallet.
Män har svårt att göra två saker samtidigt, särskilt äldre män (läs gubbar), vilket innebär att när han pratar med en av kursdeltagarna om hennes hunds matvanor, så missar han att en annan lyckas perfekt med ett moment som tidigare varit svårt för dom. Istället ber han dom ta om momentet, det lyckas av förklarliga skäl inte lika bra (det är valpar vi har att göra med, man ska vara glad att deras koncentrationsförmåga räcker till nosens ände) och då får man istället bakläxa för att man inte tränat tillräckligt.

Eddie var fullständigt av banan idag, han var inte med mig överhuvudtaget. Om jag lämnat han två timmar i bilen istället för att släpa runt med han på det blöta iskalla fältet tror jag inte det rört han ett dugg i ryggen faktiskt. I själva verket hade nog det gjort mer nytta än dagens misslyckade pass.
Eddie ville verkligen ingenting, varken; sitt, ligg, fot eller inkallning. Det enda han verkligen var bra på var att stanna kvar, för han frös fast i gräsmattan, ståendes och tittade sig omkring som att "är det inte slut snart?".

Min energi dalade kvickt och allt den förbannade hundinstruktören kunde klämma ur sig var att jag måste "få med mig honom mer, jaga igång honom lite".
Ursäkta mig, men tror du inte jag har försökt?
Eddie är inte dum, det gäller inte livet och korv är inte lika intressant som att stå och titta när han är på det humöret.

Eddie ville inte ens gå ut på gräsmattan, nej han stannade tvärt på parkeringen och vägrade gå. För att hinna ikapp gruppen som redan tågat ut på gräset och satt igång, bar jag honom över fältet för att inte missa något. Eddie vägrade förstås gå fot också, men det gör han nästan alltid när han ska göra det på kommando vilket resulterade i att jag fick bära bort han igen till övriga gruppen om jag ens skulle höra vad instruktören sa. Så höll jag på, fram och tillbaka. Emellanåt försökte jag locka och pocka på honom, men som sagt, Eddie är långt ifrån dum. Har han bestämt sig för en sak är han orubblig och jag vet när han är på det humöret han var idag är det bäst att bara bryta. (Så väl känner jag faktiskt min hund vid det här laget, även om instruktören tror annat, att det finns någon idiotisk på och av knapp som gör min hund mer på hugget).

Jag frågade faktiskt herr opedagogiska instruktör om han hade något konkret förslag på hur jag ska få min hund mer motiverad när han är så "låg". Han föreslog boll, men det förklarade jag att han tycker är okej första fem minuterna, sedan får det vara bra. Däremot, faller det honom ganska bra i smaken att få fightas med en trasa, eftersom han aldrig får lov att dra i kläder eller tyg annars.

Så jag försöke få igång han med min mössa viftandes framför nosen på honom, och det höll väl sisådär tio minuter, sen tackla han av igen och tittade på mig precis som om "är det inte dags att gå hem snart matte?".
I sådana stunder känner man sig ganska maktlös, så till slut när jag gett upp helt och hållet om en dräglig lektion, lyfte jag upp min hund demonstrativt under armen och stapla bort till bilen. Utan att säga hejdå eller nått liknande, jag har satt min fot för sista gången i den valpkursen vill jag lova. Vill jag bli oinspirerad och förnedrad kan jag ställa mig naken framför ankdammen i Pildammsparken. Nu letar jag istället någon nu kurs PÅ NÅGON ANNAN KLUBB!
Det spelar ingen roll att det kostar något extra, det är det säkerligen värt det med tanke på amatör-lydnads-wannabe-proffset a.k.a instruktörens attityd.

Tack och lov för min klippa i stormen, Anneli, som jag kan kräka av mig hos och i utbyte få tonvis med skratt när vi ondskefullt smider planer i hemlighet. Som hon själv uttryckte det;
Njae, du kan ska skriva nått lite mer poetiskt än "död åt opedagogiska hundinstruktörer".

Min tolkning blev; Poetisk död åt opedagogiska hundinstruktörer.

Jag ser iallafall framemot söndagens utställning, där jag hoppas på att få massvis med inspiration till varför jag skaffade hund från början. För att ha kul med min vovve!