torsdag, januari 26, 2012

Hur man nästan dödar sin bästa kompis, som är nötallergiker

Hanna och jag skulle rida ihop i eftermiddag så hon hämtade upp mig från mormor. Vi kommer till stallet och ska bara ta in hästarna för att fodra lunch innan Hanna skulle äta sin egen lunch som vi lät ligga kvar i bilen tillsammans med min finurliga valp Spike. Tro det eller ej, men när vi kommer tillbaka till bilen har Spike öppnat burken och ätit upp Hannas italienska buffé med hull och hår, erbjuder Hanna ta mina thairester som står i kylen i fikarummet. Hanna går in och äter och jag ordnar lunch till sista hästen.

Möter en förtvivlad Hanna inne i fikarummet, där var ju såklart jordnötssås över all min mat som Hanna tuggat i sig och nu började det klia och svida i halsen och ansiktet på Hanna. Inte mycket att be för, vi slängde oss i bilen till närmsta apotek, ringer en massa samtal och Hannas hals fortsätter tjockna. Hon får en allergitablett som lindrar minimalt och vi åker vidare till vårdcentralen som tar emot kvickt som ögat. Hanna fick någon typ av antihistamintabeletter men i brusform samt någon annan spännande pilla och efter en timme i vårdcentralens väntrum började allt lugna sig. Det var en trött Hanna jag släppte av hemma medan jag fortsatte vidare ut till stallet för att ta hand om båda våra hästar.
Nu är allt lungt igen, hon fick kortisontabletter utskrivet på recept om olyckan, eller en hungrig Spike, skulle dyka upp igen. Läskigt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar