Illvilja?

Min hals har börjat snärja ihop sig, låter som en trögstartad gammal Ford när jag brummar fram. Ändå envisades jag med att cykla till stallet i blåsten igår, rida (blev bara en kort tur i paddocken innan himlen, i form av äcklig blötsnö, föll ner över oss). Blev såklart dygnsur, frusen och stel som en pinne satte jag mig på cykeln hemåt. Idag har jag haft turen att låna mammas bil, tack och lov. Ska strax åka dit för att släppa ut djuren och mocka till det lilla livet som får vila idag efter två dagar med två bra pass. Höll mig faktiskt bara till 40 minuters ridning igår, för även om inte vädrets makter var på vår sida, så uppförde sig loppan väl. Lite träningsvärk hade etsat sig kvar i högervarvet men annars kändes hon mer mjuk än tidigare.

Vi har verkligen fått rusa tillbaka till ruta ett, nu är målet "bara" fokus på takt och form, allt avancerat som jag tidigare trodde att jag hade kläm på har vi fått lägga på hyllan när jag inser att jag gått för fort fram med lite väl stora kliv. Har fått börja om från början med Chili och försöker få henne stadig i formen med diverse knep Marie lärt mig. Vilken enorm skillnad det blir på hela Chilis kroppsspråk när man känner hur hon tar i, bogpartiet öppnar upp på ett helt annat vis och bakbenen ger ett ordentligt påskjut bakifrån upp mot magmuskulaturen. Dock varar denna känslan bara någon millisekund innan vi tappar det igen och jag får börja om, men det gör mig absolut inget, jag vet att den finns där och jag vet hur det ska kännas. "Hästen känner flugan i hagen". Så sant så, ingen mening för mig att banka på eller markera ovanligt mycket med handen vart vi ska, det blir bara vingligt och då måste jag kompensera för det mycket mer. Små lätta hjälper är det som gäller nu framöver, svårt för mig som alltid blivit drillad till att "ta i". Men det handlar inte om muskler och styrka från min sida, den enda muskeln som verkligen får sig en omgång är min hjärna som mer måste fokusera på kroppskontrollen och känslan.