Limfabriken nästa!

Igår kom jag till stallet, glad som en speleman och tog tag i madamen direkt. På med utrustningen och ut i ridhuset där jag fick mig världens chock - någonstans på vägen hade mitt halvblodssto blivit utbytt mot en renrasig kamel med stelkramp! Det var inget styr på öket som sprang omkring med näsan i vädret och såg allmänt dumt ut. Efter 45 minuter av stjärnskådning från Chilis sida och X-antal svordomar från moi satt jag bryskt av med tårar i ögonen och ledde in eländet i stallet.

Idag var det en ny dag, nya tag - man är aldrig sämre än sitt senaste resultat. Tack och lov verkade prinsessan sovit lite bättre inatt och vaknat på rätt sida för efter 20 minuters trixade och fixade ramlade tjugofemöringen ner en smula och bakkärran vaknade till liv. Både trav och galopp blev både luftiga och marktäckande och i sista omgången av galopparbetet kändes hon nästan på lite trevlig. Det bådar lite gott inför morgondagens lektion som jag ser mer än framemot. Visst blir man deppig när man kämpar som ett djur och resultatet bara blir pannkaka men som i Chilis fall känns det som att den ena dagen är inte den andra dagen lik, man kan sällan ta vid där man slutade dagen innan eller fortsätta med samma övningar. Hela tiden måste man överlista och klura med henne för man får inte ETT steg gratis. Plus att hon blir väldigt stark för mig emellanåt när jag borde hålla tillbaka med de icke-existerande magmusklerna från min sida. Jag blir gärna fixerade vid handen och trasslar in mig i tygeltagen istället för att kallt driva på med säte och magmuskler för ben kräver hon inte direkt. Snarare blir hon väldigt springig om man lägger an benen alltför mycket, istället får man något orytmiskt påminna henne med sporren emellanåt att aktivera bakbenen (som hon gärna parkerar i stallet annars). En liten analys av min häst var det ja.