Long long time ago, I can still remember

För exakt ett år sedan förändrades mitt liv radikalt.
Jag levde i den perfekta bubblan, jag hade hand om världens mest underbaraste häst (enligt mig förstås) som klippte varje hinder oavsett höjd och bodde hemma med inget annat än möjligheter för att skämma bort min lilla häst till max. Då trodde jag att det skulle förbli så för en lång framtid framöver men så ändras livet i vanlig ordning.

Det blev att jag la hästarna på hyllan och istället aktivt började jaga efter en hyresrätt. En dag i februari var det min turdag och jag fick nycklarna till en tvåa här på Limhamn, alldeles vid vattnet. Med alla sparade pengar som jag vanligtvis lagt på hästen, hade jag råd att finansisera mitt körkort, till och med lägga undan en slant extra. Första gången jag klav över tröskeln till "min" lägenhet bestämde jag mig för att äntligen skaffa en liten hund.

Sagt och gjort, i september körde jag (alldeles själv, med mamma vid sidan om, nybliven körkortsägare) och hämtade min lilla Eddie, en tio veckors gammal norwichterrier hane, som nu är mitt liv.
Han är inte bara bland det bästa som hänt mig, han är också en ordentlig prövning på många sätt och vis.

Med facit i hand, var det kanske ändå rätt bra att Galant åkte tillbaka. Även om mitt hjärta slets i tusen bitar den dagen han åkte, så vet jag att han har det bra nu.
Dessutom, ett år efter allt, har jag tagit upp ridningen mer seriöst och rider tre gånger i veckan en halvblodsvalack som en kompis äger. Bara igår tillexempel tog jag ett steg i rätt riktning, när jag red ut på "fjädern" själv en sväng (i samlad dressyrskritt förstås!).

Det känns okej, man får leva i nuet helt enkelt.