En lite rolig anekdot som hände ute hos hästarna tidigare idag var att när jag skulle ta in dom höll jag på att falla inte mindre än tre gånger i leran (i stallet står fyra hästar, en åt gången, alltså var jag klumpig till åtminstone 75 procent!).
Med min sedvanliga tur stirrar första hästen upp sig innan jag ens har hunnit öppna grinden vilket medför att jag trampar snett i den förbannade leran och snubblar till rakt in i stackars hästapållen som tar ett förvånat skutt i motsatt riktning. Tur i oturen återfår jag balansen och traskar in med nervvraket studsandes vid min sida.
Ut igen för att hämta häst nummer två, en lugn krake i sina bästa år som troget väntar på mig vid grinden. Dessvärre har jag inte lärt mig av tidigare misstag utan klampar högmodigt rakt ut i klaveret ännu en gång fast denna gången lyckas jag med den fantastiska bedriften att vänster benet glider hastigt framåt så att min tyngd istället flyttas bakåt, vilket resulterar i en kedjereaktion och jag svingar grimskaftet i min vänstra hand rakt bakåt, så förvånandsvärt pricksäkert att jag träffar min egen vad med metallhaken. Med full kraft förstås.
Hästen tittade på mig rakt framifrån och gav mig en blick som på något vis sa; "Vad sjutton sysslar du med?!" och det kan jag lova, det undrade jag med.
Särskilt när jag ska hämta in näst sista hästen och tänkte ta det försiktigt. Istället trampar jag snett i ojämnheterna och kör en hederlig gammal glidtackling rakt in i staketstolpen för att jag var livrädd att ramla in i själva elstängslet (som jag för stunden glömt att jag redan stängt av innan jag tog in kreaturen).
Med andan i halsen kom jag på fötter i precis rätt stund.
Sist men inte minst, var det dags att ta in allra sista hästen, jag praktiskt taget kröp ut i dyngan och gick myrsteg tillbaka med den snälla kusen. Det är vid sådana här offantliga klumpigheter som man är oerhört tacksam att man hänger på det lilla stall som man faktiskt gör, men en idé vore kanske att lägga singel ut till hagarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar