Att våga

Kommer till stallet imorse, lite smått irriterad i allmänhet. Sätter fram hinder med Hanna tänker tanken på om det är en så klok idé. Hämtar Chili i hagen och det dåliga humöret är som bortblåst. Fick låna Hannas fina hoppsadel, stor skillnad på att hoppa i jämfört med min dressyrsadel. Red fram över sex studs med tre meter emellan, försökte hitta känsla och rytm för att jaga iväg rädslan av vad som kan gå fel. Slappna av - hålla om - blicken - överlivet - lätt i handen - galopp genom svängen och såvidare. Till sist sa Hanna åt mig att inte tänka så mycket, jag förbereder mig på det värsta, försöker hitta till distanser och krångla till det istället för att bara göra det. Chili vill gärna bli framtung men på sista räcket, ett enkel hinder över diagonalen utan markbom, gjorde jag exakt som Hanna sagt. Oroar mig alltid som mest för enkelhinderna, särskilt om jag inte får hjälp av en bom innan för att hitta avsprångspunkten. Höll om och höll blicken fast, Chili fick till ett ordentligt språng, runt och fint med bra avstamp och jag kände hur jag lätt kunde följa med. När sista hoven landat på andra sidan steg tårarna i ögonen. Jag har blivit fruktansvärt blödig men känslan av att klara det, på första försöket utan en massa klydd var obeskrivlig. Hindret låg på ynka 50 cm, men för mig är det ett berg. Som Hanna tillade - se det som ett upphöjt galoppsprång och det ska jag fortsätta göra. Målet är att rida en bana på 50 cm som vi avslutade med förra året och få tillbaka självförtroendet jag hade då.